Just nu kretsar ett tiotal stora trålare kring Åland och i de närliggande delarna av Östersjön. En av dem heter Clipperton som är rätt ny och levererades 2018 till redare på anrika Donsö i skärgården utanför Göteborg.
På den här länken kan man läsa mer om Clipperton som är en hypermodern trålare, byggd av först Nauta Shipyard i Polen och färdigställd vid Karstensens Skibsværft i Skagen.
Stora trålare som utmålas som ”dammsugare” av Östersjön i jakten på fisk är provocerande för väldigt många och ibland kantas framfarten av protestlistor. Ur perspektivet från de kustfiskare som är synliga i vardagen ter sig stora trålare som något ganska konstigt och inte särskilt hållbart.
Ålands Sjöfart har därför bett Ålands fiskares verksamhetsledare Fredrik Lundberg att reda ut några av begreppen i denna debatt. Lundberg hör till de allra kunnigaste när det gäller fiske, hans insikter når såväl det lilla som det stora och han har djupt kunnande även när det handlar om fiskeripolitik på EU-nivå, vilket styr mycket av det som händer i Östersjön.
Hur är fiskekvoterna uppbyggda i Östersjön. Hur mycket har Sverige, Finland och Åland respektive? Vem avgör och hur avgörs kvoterna och på basen av vilka beräkningar om bestånden?
– Fiskevoterna eller TAC (Total Allowed Catch) för Östersjön fastställs av Ministerrådet på föredragning av EU-kommissonen. Till sin hjälp att nå en hållbar nivå har kommissionen det vetenskapliga rådgivningsorganet ICES. ICES ger förslag på kvot för olika områden i Östersjön, beroende på hur man anser att bestånden är fördelade. Vissa är gemensamma för hela havet, tex vassbuk, där en kvot ges gemensamt för alla områden. Torsken är uppdelad i två bestånd, västra och östra, där västra i princip är danska sunden och östra resten av Östersjön. I praktiken brukar ICES ge förslag på kvoter som kommissionen tar rakt av och föreslår vidare, och sen gör Ministerrådet lite som dom vill i sista ändan. I den mixen finns också RAC, Regional Advisory Committe, för Östersjön där ”Stakeholders”, dvs fiskeri- och miljöorganisationer ger input till kommissionen inför deras förslag. Vi är med där och har därför inblick i hur diskussionerna brukar gå. Här är rådets beslut om TAC för 2020 och här är fördelningen mellan länderna som följer lång etablerad praxis om tidigare utnyttjande. Här är även infografik om processen.
Var får denna fisk fiskas? Får svenska trålare fiska på finländskt vatten och vice versa? Vem får fiska på åländskt vatten?
– Det är upp till medlemsländerna hur de vill fördela sin kvot bland sina fiskare. Gällande pelagiskt fiske (strömming och vassbuk i Östersjön) är det i princip enbart ITQs, alltså aktörsspecifika kvoter som delas ut till fiskeriföretag som de fritt får utnyttja genom att fiska upp själva, hyra ut dem åt nån annan som fiskar upp dem eller till och med sälja dem för hela tiden de disponerar dem. Detta är numera ett etablerat system i det europeiska fisket som lett till en stor effektivisering av fisket, där det numera är ”rederier” sköter det mesta. Allt vatten i Östersjön är gemensamt in till fyrasjömilsgränsen från baslinjen och dit har alla yrkesfiskare i EU i princip fritt tillträde så länge de har tillgång till kvot. En svensk fiskebåt kan alltså fiska med svensk strömmingskvot på åländska vatten utanför fyrasjömilsgränsen och tvärtom. Det finns ett intressant undantag och det är svenska kustnära torskfiskare i Grisslehamn som genom urminnes hävd har fått gått innanför fyrasjömils gränsen på Åland då det är så tight i Ålands hav, men de får ju inte fiska nu på grund av torskstoppet.
Finns det överhuvudtaget åländska trålare som är verksamma i dag?
– Det finns två trålare registrerade på Åland, men det åländskt registrerade företaget som äger båtarna, ägs av företaget bakom fiskmjölsfabriken i Kasnäs, tidigare ägdes det av JAS Fiske Ab. De fiskar på det åländska utrymmet av den finländska kvoten. Vi var utan aktiva trålare några år, men runt 2008-2010 börjades det köpas upp åländska fiskebåtar för att komma åt tonnageutrymmet i fiskefartygsregistret. Detta ledde sen till att JAS Fiske registrerade några mindre trålare och började bygga upp ett trålfiske igen. I samband med ITQ infördes i Finland, ledde det till att vi fick ett betydligt större kvotutrymme än som varit fallet annars.
Vilka sorters fiskar är det som de stora trålarna är ute efter?
– Strömming och vassbuk för fiskmjölstillverkning.
Finns det tillräckligt med fisk i vattnen för både mänskliga behov och de andra djuren i ekobalansen?
– Fisket sker inom ramen för ICES rådgivning och den gemensamma fiskeripolitikens regelverk, men det finns rätt mycket åsikter om detta.
Var säljs fisken och vad blir det av den?
– Huvudsakligen till foder, men i Finland används även en mindre del till konsumtion.
Händer det att kvoterna inte räcker till?
– De flesta båtar fiskar endast en del av året så de skulle säkert gärna ha större kvoter om de fick. I ett EU-perspektiv så knyter ”rederier” upp kvoter i många hav och flyttar fartygen där emellan. Clipperton som varit aktuell i debatten fiskar säkert hela året runt, men åker runt mellan olika kvoter och hav.
Vad avgör priset på fisken och, så där i stora drag, är det bra eller dåligt betalt i dag?
– Jag är inte hemskt insatt i detta, men det finns väl nån typ av marknadspris för fiskprotein, och min bedömning är att det nog tjänas en del pengar på detta fiske.
Att använda stora trålare, pelagiska, är det att riskera bottenfloran och skapa förutsättningar för överfiske?
– Så länge de vetenskapliga råden är korrekta, vilket inte alltid är stämmer, och de följs så ska det nog inte vara någon fara på Östersjönivå. Däremot kan jag tänka mig att det påverkar lokalt. Men förutom fisket så är det så mycket annat som kan ställa till det, inte minst Östersjöns allmänna tillstånd. Kombinationen effektivt fiske och det allmänna tillståndet kan skapa kraftiga nedgångar i fångst på lokal nivå.
Om du själv kunde göra upp reglerna, hur skulle din lösning se ut?
– Personligen är jag inte så förtjust i det storskaliga industrifisket. Visst är det säkert en nödvändig del av den moderna livsmedelskedjan, men jag tycker att fiskerimöjligheten borde vara mycket mera lokalt knuten än vad som är fallet i dag. ITQ-systemet och den fria rörligheten på vattnet har lett fram till situationen som den är i dag och det är ännu mer påtagligt i ett EU-perspektiv då ett mindre antal stora företag och rederier använder fiskeriresursen över många hav och områden. Jag tycker man tappar lite av fiskets själ i detta och hade gärna sett en ännu större koppling till det lokala samhället och livet för fiskerinäringen prioriterat även i EU-sammanhang. För Ålands del tycker jag att det känns okej att ett utpräglat skärgårdsföretag som Salmonfarm i Kasnäs äger tillgången till den åländska delen av resursen. De känns lokala, även om det är beläget i den finländska delen av skärgårdshavet. Åland har ju även en stor fiskodlingsnäring som behöver foder och att mata regnbågen med östersjöfoder skapar ju ett kretslopp som gynnar alla. Nu finns det även en ung fiskare som är i startgroparna att satsa på en lite filémaskin för strömming så jag hoppas att vi snart kan få ännu bättre tillgång till den fantastiska lokala resurs som strömmingen faktiskt är.
På den här länken kan man fördjupa sig i hur det gick till när det storskaliga fisket i Finland blev estniskt.
Och här finns en förteckning över Finlands största trålare i år.
I bilagan som finns nertill på sidan finns mer statistik om hur det åländska fisket utvecklats under 2004-2018, i siffrorna syns tydligt hur fångsterna ökade när JAS Fiske blev mer aktivt
