I EN SERIE KRÖNIKOR i Ålands Sjöfart har Anton Nilsson behandlat EU och sjöfarten, klimatmål och Fit for 55. Den finländska sjöfarten är ett resultat av de europeiska prioriteringarna, det som händer i Bryssel landar blixtsnabbt i Helsingfors. Nilsson bleb förra gången två och suppleant i EU-parlamentet för Nils Torvalds och siktar nu högre upp på SFP:s lista.
Hur betraktar man sjöfarten, generellt sett, i EU?
– Sjöfarten ses helt klart som en mycket betydelsefull sektor för hela EU:s ekonomi. Det finns en bred förståelse för att sjöfarten är oerhört viktig för vår internationella handel och en bärande bransch. Samtidigt har det kommit ett större och större tryck på sjöfarten att vara en del av den gröna omställningen.
EU har satt upp ambitiösa mål när det handlar om utsläpp, varför måste man vara bättre än övriga världen?
– Under den förra mandatperioden gick EU tydligt in för ett skifte i sjöfartspolitiken. Tidigare har EU ofta valt att vänta på internationella överenskommelser i IMO när det kommer till just utsläppsminskningar men nu är ambitionen att EU ska gå i främsta ledet. Det är dels frågan om en rent politisk prioritering där man menar att EU har ett ansvar att leda utvecklingen, men det handlar också om framtida affärsmöjligheter. EU:s gröna giv är ett tillväxtprogram och tanken är att EU ska bli världsledande på att utveckla grön teknologi och vara tidiga med att ta den i bruk. Det ses helt enkelt som en konkurrensfördel globalt att vara i vågens framkant när det gäller utsläppsminskningar. Att ställa krav på rederier från andra delar av världen som trafikerar i europeiska vatten är också en fråga om rättvis konkurrens och ett sätt för EU att skapa incitament för utsläppsminskningar utanför unionen.