Jörgen Pettersson fyller 60 år och reflekterar över livets vägskäl, från schackmästare och ålfiskare till tidningspionjär och politiker. Med humor och självrannsakan berättar han om framgångar, mörka perioder och nya utmaningar – nu ska hans liv bli en scenföreställning, en slags shoutout utan säkerhetsbälte. Här är en man som aldrig slutar hoppa över klyftor, även när marken skakar under honom.
En tvååring i sjömanskostym blickar in i kameran. Föga visste den pojken vad framtiden skulle bära med sig. Bilden finns idag i Jörgen Petterssons telefon. Ibland scrollar han fram den och stannar till vid sitt yngre jag.
– Nu är jag vuxen och någon form av auktoritet. Men ändå… jag är bara den där lilla killen. Jag brukar titta på honom och tänka: jaha okej, jag tog mig hit.
Vi har kommit överens om att vi ska göra en intervju om att du ska fylla 60, men du vill inte prata så mycket om att fylla 60?
– Man måste förneka verkligheten lite, säger han med ett skratt.
– Men det är väl kanske inte så bra… Nej men, det här med 60, det får en faktiskt att tänka till. 50 kunde man skoja bort, säga ”50 är det nya 30”. Men 60, det känns ganska moget. Jag ska inte klaga, man fyller 60 förr eller senare. Det är som det är, men det känns som ett vägskäl på något sätt.
Kanske, resonerar Jörgen, är det bara hans egna hjärnspöken – men han har svårt att skaka av sig känslan att det är allvar nu.
– Att jag inte får hålla på och göra bort mig. Jag gillar att vara spontan och kreativ, hitta på grejer och på något vis känns det som om det utrymmet blivit mindre. Därför ställer jag mig på scen också, jag får inte bli rädd för att misslyckas.
”Jag gillar att vara spontan och kreativ, hitta på grejer och på något vis känns det som om det utrymmet blivit mindre. Därför ställer jag mig på scen också, jag får inte bli rädd för att misslyckas.”
Jörgen har bestämt sig för att slå på stort. Sin 60-årsdag firar han genom att sätta upp en egen scenföreställning på Alandica där han berättar om sitt liv. Som kreativ coach har han teatermannen Nicklas Lantz.
– Först tänkte jag visa bilder från mitt liv och prata kring vad som hänt, men det skulle bara bli ytterligare ett reportage. Reportage kan jag, jag har gjort en miljon och kommer förmodligen göra en miljon till, det här skulle bara bli ett i raden. Men Nicklas sa ”skit i bilderna, gå bara upp och berätta”. Och då kände jag: där har vi det, det är en utmaning. Det vill jag göra.
Kanske du ska sjunga också?
– Man vet aldrig.
Jörgen tror sig minnas en episod från barndomen – en dag då han och hans pappa var på en holme och hoppade mellan stenarna.
– Vi kom till en klyfta och han sa: du måste våga hoppa. Men ärligt talat är jag osäker på om det där faktiskt har hänt. Jag har aldrig haft något bra minne, så där att jag minns saker tydligt från min barndom. Jag har en reporterhjärna, när jag är mitt uppe i något kommer jag ihåg allt, men när jag satt punkt är det punkt. Då undrar jag mer ”vad kommer härnäst?”.
Han beskriver sin barndom som trygg, en uppväxt som lade en stabil grund till allt som följde.
”Alla är välkomna till Alandica den 18 januari. Allt inträde går till Ålands cancerförening.”
Jörgen växte upp på Trobergsgränd i Mariehamn. Han var tio år och hade nyss blivit målvakt i fotbollslaget IFK Mariehamn när hans mamma kom hem och berättade att familjen skulle flytta till Godby.
– Det var spännande att flytta från lägenhet till hus och Godby var bra, jag har mina vänner kvar därifrån än idag. Men jag kan gå förbi Trobergsgränd ibland och snegla upp, en gång gick jag till och med in i trapphuset och satte mig. Jag inbillade mig att jag kände igen dofterna. Men jag vet inte jag…
Vem var du som tonåring?
– Jag var den som gjorde saker. Vi var på ungdomsgården Kåken och jag var först på plats och sist hem. Jag var med i elevrådet och byalaget… var aktiv helt enkelt. Kanske var jag lite ledare redan då.
Var du cool?
– Nej. Nej, nej. Jag fick Schlatters sjukdom i knäna, det är ingen allvarlig åkomma, men den var smärtsam då i tonåren. Jag var tvungen att sluta spela fotboll och började spela schack istället. Så medan andra hängde på Nygge spelade jag schack. Jag blev åländsk mästare i långschack, jag kommer nästan ihåg partiet än i dag. Vi spelade som bara den, var riktiga nördar.
Hur var du som schackspelare?
– Jag läste inte så mycket teori. Jag var mer autodidakt, såg hur allt funkade utan att kunna teorin bakom.
Finns det någon koppling till hur du är i dag?
– Jag kan läsa av vad som ska hända rätt snabbt. Inom det politiska kan jag ofta se nästa drag och det är väl ett tecken på att min strategiska hjärna funkar.
Fram till att Jörgen var i 18-årsåldern var det schackspelandet som dominerade tillvaron. Sedan dundrade volleybollen in i hans liv.
– Vi var ganska kassa i början, spelade i division 4, men så bestämde vi oss för att satsa. Ett problem var att vi inte hade en tränare, så jag blev spelande tränare ett tag. Vi steg så småningom till division två efter en sammanslagning mellan Mariehamn och Jomala. Det var en stor grej och då var det tydligt att vi med gemensamma krafter kunde gå långt, bara vi skulle orka hålla på.
Du har ofta fungerat som en motor?
– Ja, faktiskt. Men jag har inte alltid varit en bra ledare, eftersom jag hellre gör saker själv istället för att delegera. Det där behöver jag tänka på, jag började driva Ålands Sjöfart 2016 och då fick jag verkligen öva på det. Det är en sån där grej jag haft hela livet, om jag märker att inget blir gjort gör jag det hellre själv. Om ingen vill vara tränare blir jag spelande tränare.
När Jörgen var i tonåren läste han ”kopiösa mängder böcker”. En dag var han hos sin farmor på Kumlinge och i en westernbok läste han beskrivningen av en man: ”Han var storvuxen och lång, 180 centimeter”. Jörgen var fascinerad – själv skulle han visa sig bli 15 centimeter längre.
– Jag var skitstolt över att bli 1,80, men sen plötsligt var jag 1,95. Jag hade nytta av det i volleybollen, jag spelade center. Man brukar säga att det är dit man sätter folk som inte ifrågasätter något, man är bara kanonmat.
Hur det påverkat dig under livet, att du är lång?
– Idag är det inget jag går och tänker på. Bara när jag köper skjortor, de är ofta för korta. Jag har gett bort enorma mängder felköpta skjortor under årens lopp.
Minns du vad du hade för drömyrke när du var yngre?
– En period tänkte jag att jag ville bli pilot. För att få vara cool och ha ray-bans. Sedan läste jag att man måste vara under 1,90 och då gick det snabbt över. Jag funderade väl ett tag på att bli sjökapten, som pappa. Sjöfarten som sådan har alltid fascinerat mig.
Så blev det dock inte. Efter avslutade merkonomstudier vid Handelsläroverket valde han att stanna på Åland. Han blev dock genom volleybollen introducerad till Öspelen och på så vis smittad av den internationella världen. Under 15 år var Jörgen ordförande för öspelsorganisationen IIGA. Det är vad som har präglat honom mest i livet, utöver rollen som reporter.
– Där lärde jag mig att människor från vitt skilda delar av världen, med olika språk, i slutändan är lika. Jag lärde mig hur det går till utomlands och att hantera olika kulturer och massor av starka personligheter.
Efter sina studier fick Jörgen syn på en annons om att Ålandstidningen sökte en näringslivsreporter. ”Nog ska väl jag kunna det där” tänkte han och stegade in till chefredaktören Helge Sölgén. Det var början på ett långt kapitel i Jörgens liv. Han intog snart en roll för att driva tidningens digitalisering framåt.
– Vi jobbade tillsammans med ett svenskt företag, dygnet runt, det var noder och floppydiskar och what not, jag var med och drev det där hårt, så pass hårt att jag höll på att få sparken på kuppen.
Jörgen minns hur han en dag fick ett samtal från Hasse Holmström från Ålcom. Han hade fått nys om att Nya Åland var på väg att skaffa en e-postadress.
– ”Så kan vi inte ha det” sa jag, och bad honom att ordna en till oss direkt. Jag minns att alla chefer var bortresta då, jag var 30 år, ansvarig för allt och satte det på löpsedeln ”Ålandstidningen först på internet”.
Dagen därpå fick han ett upprört meddelande från Ålandstidningens vd: ”JP internet är livsfarligt, vi får inte koppla upp oss på det där”. Jörgen skrattar gott åt minnet.
– På tidningen var jag också pådrivande och det passade bra som nyhetschef. Men jag hade ju det där i mig, att jag både ville skriva och chefa.
Vi var kollegor på Ålandstidningen och en dag kom du med en rökt ål inslagen i tidningspapper som du hade på skrivbordet en hel dag. Vad säger det om dig som person?
– Det visar en omtänksam människa som fiskat upp den där ålen ur Svibyviken, ålar är rätt kletiga att hantera, men jag hade bemödat mig att röka den för att ge den till någon. Sån är jag, jag har gett bort massvis med rökta ålar.
Jörgen kallar sig själv för ”en ganska framgångsrik ålfiskare på den tiden det begav sig”.
– En gång hade jag tio ålar som slingrade omkring i Askeladden, det var i och för sig ganska äckligt.
Hur kom det sig att du började fiska ål?
– Min pappa bodde under sin studietid hos en familj i Sviby och vi var ofta till dem och hälsade på. Mannen i familjen berättade att han ofta hade fiskat ål i Svibyviken och det där fastnade hos mig.
Ålfiske, volleyboll och Öspel. Ålands Sjöfart, Ålands Handel och Ålandstidningen. Schack, böcker och Ålands lagting. För att inte tala om rodd, som du ägnat dig mycket åt och nu har jag också hört ryktet om att du börjat med crossfit. Vad är den röda tråden i allt?
– Någonstans där finns ett omättligt ego, som sett till att göra saker för att jag tycker att det är roligt. Allt du nämner har jag gjort för att det är roligt. Sen har det förstås skett på bekostnad av annat.
”Men ändå… jag är bara den där lilla killen. Jag brukar titta på honom och tänka: jaha okej, jag tog mig hit.”
Mellan ungefär 2011 och 2017 ser Jörgen tillbaka på som sina mörka år. Han sa upp sig från Ålandstidningen efter en tvist om att inte kunna verka som ordförande för IFK Mariehamn samtidigt som han var redaktionschef. Han hade sedan länge känt att tidningsarbetet gav honom för få utmaningar. Han kunde allt han gjorde, och han ville bredda sig. Med uppsägningen kom en vilsenhet kring nästa steg och en oro kring att inte ha den ekonomiska grundtryggheten säkrad för sin familj. Han ställde upp i lagtingsvalet och kom in, med det politiska uppdraget öppnades en helt ny värld och någonstans på vägen tappade Jörgen kontrollen.
Vad hände då?
– Jag började dricka och det gick snabbt överstyr. Aldrig så att jag misskötte jobbet – tvärtom, jag lade allt jag hade på arbetet. Men 2017 kraschade jag.
Samma år gick Jörgen och hans fru Helena skilda vägar efter ett mångårigt äktenskap.
Vad gjorde drickandet för dig?
– Svårt att säga, kanske skapade det en känsla av lugn. Kanske dopaminet gjorde skillnad. Kanske det handlade om bedövning. Eller en blandning av allt..
Vad bedövade det tror du?
– Ja du… jag gick till en terapeut, Lasse Ögren som Helena hade hittat i Stockholm. Jag kom in i hans rum med mitt liv i spillror i en kasse och hällde ut allt på golvet och sa: nu måste vi göra någonting åt det här.
Jörgen bestämde sig för att bli frisk från sitt beroende och träffade Lasse en gång varannan vecka i ett år.
– Vid något tillfälle sa jag till Lasse: jag vill ändå vara en förnuftig och logisk människa, kan du svara varför det blev så här? Då sa Lasse: ”Skit i det. Bestäm dig hellre för att det som är nu är nu och blicka framåt”.
Jörgen och kärleken Helena hittade tillbaka till varandra. Idag har de en stark och kärleksfull balans i livet, med lägenhet i Mariehamn och fritidshus på Kökar. Deras tre söner Jonathan, William och Zacharias är utflugna och crossfit-träningen har en given plats i parets liv.
Arbetet som talman i lagtinget kallar Jörgen ”det roligaste jobb han haft”.
– Det man gör nu måste alltid vara det roligaste, annars behöver man göra något annat. Helena brukar säga att man ska lita på livet, för mig innebär det att man inte ska gå och fundera på allt fan som kan hända. Och det har jag blivit bättre på.
Den största skillnaden efter att Jörgen kom ut på andra sidan av beroendet är synen på prestation.
– Förut var det viktigare för mig vad du gör, snarare än vem du är och hur du mår. Nu är jag mindre prestationsinriktad, jag är mer mån om att människor och jag själv ska må bra just nu. Om jag fick leva om mitt liv önskar jag skulle ha de insikterna jag har idag redan från början. Men det verkar ha tagit den här tiden att bli klok.
Här finns hela artikeln att läsa: https://sjofart.prenly.com/p/alands-sjofart/2024-12-17/r/9/16-17/1875/1774115
Och här anmäler du dig direkt till SHOUTOUT 6.0, Jörgen Petterssons livsresa på Alandica, direkt från hästens egen mun: https://secure.tickster.com/sv/vcljnzfzczxfbmx/w8fzvftg4m0bh2k/seating
Ålands Sjöfarts tidigare publisher, Ålands lagtings talman Jörgen Pettersson fyller 60 år den 17 januari och firar med shoutout på Alandicas scen i Mariehamn dit alla är välkomna. Det bjuds på minnen från förr, läxor han lärt, dråpliga episoder och en blick ner i ett förflutet han helst vill glömma. Inför detta är Pettersson både nervös och förväntansfull. ”Just därför är det viktigt att testa”, säger han. I sammanhanget undanber sig Pettersson presenter, alla som vill delta måste betala 35 euro vilket oavkortat går till Ålands cancerförening och deras fantastiska arbete.
Ålands Sjöfart bad tusenkonstnären, författaren, jogainstruktören och vännen Zandra Lundberg ta pulsen på Pettersson, vilket resulterat i denna öppenhjärtiga intervju.
